Det är okej att prata om saker som är skitjobbiga

I nitton år var han en helt vanlig kille. Sen följde tre tuffa år som slutade med att Lotta Erikssons son Anton tog livet av sig. Hon berättar om behovet av samtal och närhet under den svåra tiden, vad som hjälpt henne leva vidare och om stöd hon saknat.

– Det är så mycket stigma kring psykisk ohälsa och suicid. Vi behöver förstå att det kan hända vem som helst, när som helst och att vi behöver prata om det för det kan hjälpa någon annan. Om jag bara kan hjälpa en människa att ta eller få hjälp så är jag nöjd, säger Lotta Eriksson.

Den som hjälper behöver också hjälp

Anton blev bara 22 år. Sina sista tre år kämpade han med psykisk ohälsa. Nu är det nästan sex år sedan han tog sitt liv. Familjen och andra i hans närhet gjorde allt för att rädda honom.

När Anton var dålig försökte Lotta få stöd på olika sätt, från socialtjänsten och psykvården men upplevde inte att hon fick det stöd hon hade behövt.

– När jag ser tillbaka förstår jag att jag var helt slut. Jag hade behövt någon som förstod det och som hade kunnat hjälpa. Det hade betytt väldigt mycket, säger Lotta Eriksson.

Jag försökte hitta samtalspunkter på olika sätt men det var ingen som tog mig i handen och sa: nu ska jag följa med dig i det här, säger Lotta Eriksson.

När en person mår väldigt dåligt drabbas alla runtomkring, allt från föräldrar, syskon till hockeytränare och vänner.

Samtalen som betyder mycket

Varje år på Antons födelsedag kommer Antons kompisar och äter brunch hos Lotta. Då har de en stund tillsammans då de bara pratar om Anton. Någon kan ha med sig några nya bilder, någon visar någonting och så får de vara i det tillsammans. På så sätt ser Lotta Eriksson att Anton blir äldre.

– Det är fint för mig att få följa hans kompisar i deras liv. Dessa samtal betyder jättemycket för mig. Det är ett sätt för mig att få vara kvar i ett sammanhang med Anton, säger hon.

Både under sjukdomen och efter att Anton tog sitt liv har Lotta känt behovet att få vara i ett samtal och hon har hela tiden känt stöd från de i sin närhet.

Samtalen som betyder mycket

Både under sjukdomen och efter att Anton tog sitt liv har Lotta känt behovet att få vara i ett samtal och hon har hela tiden känt stöd från de i sin närhet.

– Jag förstår att det är sjukt jobbigt att träffa en person som är i extrem sorg. Men det tänker jag att de här vänskapsbänkarna handlar om - hur kan man ta att det är jobbigt för en själv för att orka vara kvar i ett samtal med någon som mår dåligt. Vi är så rädda för att vara i det jobbiga så vi gör allt för att ta oss därifrån. Men det är det samtalet handlar om: att det är okej att prata om saker som är skitjobbiga och att man kan må jättedåligt när man gör det men det är okej, säger Lotta Eriksson.

Jag vill fortsätta leva, inte bara överleva

De första tre månaderna efter Antons bortgång kunde hon inte skriva, hon såg knappt, kunde inte lyssna och hade svårt att förstå långa meningar. Under den tiden var det viktigt att de fanns personer nära. Någon som var där och höll i hennes hand och talade om när det vara dags att duscha.

– Någonstans på vägen fattade jag att jag behövde bestämma mig. Antingen så överlever jag bara eller så behöver jag lära mig att leva igen, säger Lotta Eriksson.

En viktig parameter för Lotta att förstå vad det innebar att leva igen var förståelsen för att det går att ha sorg och glädje parallellt.

– Det fattade jag inte från början. Jag trodde att jag bara kunde vara i sorgelådan för om jag klev över i glädjelådan så skulle jag ta bort den andra lådan. När jag fattade att jag kunde ha båda ihop, då hände det något för mig. Jag kan både toksakna Anton och tycka det är svinjobbigt och ändå göra något som jag finner glädje i, säger hon.

Hon har tagit professionell hjälp och bestämde tidigt att hon ska gå i terapi en gång i månaden i resten av sitt liv. Hon har också vänner som valt att vara nära henne, som vågar prata och vågar fråga och framför allt vågar vara i minnet med Anton tillsammans med Lotta så hon får prata om Anton.

– Jag har 19 fantastiska minnesår med Anton. Han har också varit bebis, gått i hockeyskola, gått ut gymnasiet – och allt vi har gjort. Jag har ju de minnena lika mycket som alla andra har som har barn som lever. Jag har inte förlorat rätten till det.

Hon träffar också andra mammor som upplevt samma sak regelbundet.

– De är de enda som verkligen förstår, på riktigt, säger Lotta Eriksson.

Fler ambassadörer för vänskapsbänkar

Fattma Tartosi och Osama Khadro flydde från krigets Syrien. De delar med sig av sina erfarenheter av att komma som invandrare till Strängnäs kommun och hur de hittat nya vänner här.

Robert Christensen vill dela med sig av sin skoltid och upplevelse av mobbning för att hjälpa andra som är utsatta.

Vänskapsbänkarna, en plats för samtal

Vänskapsbänkarna som står på olika platser runtom i Strängnäs, Åkers Styckebruk, Mariefred och Stallarholmen, är en del av Strängnäs kommuns arbete med att främja psykisk hälsa. Bänkarna är en plats för samtal människor emellan och en symbol för vårt mänskliga behov av sociala relationer.